Jag är inte religiös men…

Prästens röst ekar i den halvfulla kyrkan. Jag hör inte exakt vad hon säger, men ser värmen i hennes ögon och känner tryggheten i hennes rörelser. Ljudet från en orgel börjar vibrera och ur den manliga solistens mun kommer ord jag känner igen, trots att jag inte tittat i en psalmbok på många år. Tonerna ligger liksom lite före orden, så att den som vill kan sjunga med, även om de flesta mest viskar tyst för sig själva. Alla i sina egna tankar, men ändå tillsammans.

Min blick faller på den enkla vita kistan med blommor i en mängd gröna nyanser. Framför den en svartvit bild på min vän. Han ser så levande ut, som om han faktiskt är med oss. Och det är han ju faktiskt, under allt det vackra.

Det känns fint och jag känner att det är precis så jag vill ha det, den dag det är min tur att ta farväl.

Det är något med den välkända traditionella ordningen i ceremonin som känns fint. Det blir liksom enkelt för alla att följa med. Inga stora överraskningar som stör.

Det slår mig att mina barn kanske tror att jag vill ha något mer storstilat. Att de inte vill riskera att planera något som jag skulle tycka var för enkelt efter ett liv i sus och dus. Och de vet ju att jag aldrig varit speciellt religiös. Troligen skulle de inte ens tänka tanken att ha begravningen i en kyrka.

Men det är just det här rena, avskalade och enkla jag är ute efter. Att ge alla upplevelsen av en stilla stund, mitt i all vardag, för att hinna tänka sina tankar klart i lugn och ro.

Det är det bästa jag skulle kunna tänka mig att ge till mina barn.